ellenskoldberg

Onsdag 16 augusti: Lugnet kommer

Efter att ha gått till dagis gjorde jag något som jag faktiskt skulle kunna kalla jobb. Deras städhjälp (som för övrigt är hur kul som helst att prata med) kommer en gång i veckan, och för att underlätta för henne ska jag dammsuga golven tills hon kommer. När jag ändå är igång tänkte jag att onsdag blir allmän städdag då jag passar på att tvätta lite, dammsuga och städa mitt eget rum + badrum och annat småpyssel. Så städar jag mig själv också genom saker som att fixa naglarna. 

 

Det tog inte så lång tid som jag trodde och jag tog till och med en powernap mitt på dagen. Jag som aldrig tidigare kunnat sova på dagen (eller knappt på natten) är nu så avslappnad att det faktiskt gick. Jag var i en mindre chock när jag vaknade, haha. Älskar att klockan är tolv på dagen och arbetsplatsen jag valt är min säng. 

 

Mamma Kathrin hämtade Chrille på dagis, vi tog lite lunch tillsammans och gick en promenad med en granne. Hennes hund är gift med vår hund så självklart följde hundarna med. Christoph hade sin Laufrad (springcykel, utan trampor) och jag var skjutsen. Det gick fort när jag puttade på och sprang bakom och jag var lagom svettig när vi kom tillbaka. 

 

 

På eftermiddagen åkte mamma och barn och handlade och lagade hans vanliga cykel. Jag stannade hemma och lagade mangold- och morotssoppa, känn på den alla hemma som brukar rygga tillbaka över min matlagning (hej lillebror Erixon). När de kom tillbaka satte sig Christoph på cykeln... och cyklade. Bara så där. Han älskar sin cykel och ett par gånger kunde han starta helt utan hjälp. Han är alltså fyra år gammal och kan cykla utan vidare fösta gången han sätter sig på en cykel. Som jag kanske sagt tidigare: allt med den här ungen fascinerande enkelt. 

 

 

Jag tänker på min egen mamma som sprungit och sprungit och sprungit ett orimligt antal timmar bakom cykeln när jag skulle lära mig. Jag hade inget intresse och tjurade mer än vad jag försökte cykla ordentligt. Och då var jag sju år och inte fyra. Sorry mamma! 

Tisdag 15 augusti: Heldag med lilla killen

För det första: I kväll ute på promenad kom glädjetårarna över hur glad jag är över allt, hur lyckliga månader jag har framför mig. Jag vill ta hit alla jag tycker om och bara visa upp allt och alla som finns här, som jag redan älskar. Stor blöt puss till alla gudar som finns. 

 

Idag har vi hängt hela dagen minus dagistimmarna, jag och Christoph. Vi åt frukost tillsammans med mamma, men på eftermiddagen hade hon ett välkommenjippo med eleverna så det blev en lång eftermiddag med bara mig. Medan han var på dagis plockade jag en massa äpplen som ramlat ner från träden, så nu kan gräsklipparen klippa i lugn och ro. De äpplena gav vi sedan till hönorna när han kom hem. Efter det passade vi på att njuta av den sista solen som kom för idag och han tog sig ett bad i plaskpoolen med en satans massa djur.

 

 

Solen försvann och då fick badet fortsätta inomhus i badkaret i stället. Senare fick vi besök av en granne lite kort, och efter det var det i princip bara lek, lek, lek här hemma. Mestadels är det Byggare Bob med team som är igång med diverse projekt, och jag tror mig nu kunna alla de olika maskinernas namn. En annan lek gick ut på att äta muffins och hotdogs. 

 

Han saknade mamma på kvällen, så klart. Vilken unge som helst hade i hans läge inte velat se mig till slut, fem timmars konstant lek är länge för en fyraåring. Dessutom är jag så där dryg och är noga med att efter varje lek så plockar vi undan innan vi leker något annat, om än det ska ta en halvtimme eftersom Bob och teamet ska hjälpa till med en liten legobit i taget. När det enda han vill är att mamma kommer hem så sitter jag och säger nej, vi ska inte se på TV förrän vi har städat undan och ätit. Det märktes på honom att det här suger, men trots det gör han vad jag ber honom om efter en eller två eller tre gånger. Och det utan att verkligen börja gråta och tjura. Till slut, efter all lek, städning och kvällsmat kunde jag till sist inte ens få på deras TV. Stackars barn. Tack och lov för youtube som kunde erbjuda vilket Bob-avsnitt som helst. Vi kurade ihop oss tillsammans och tittade på karaokelåtar à la Byggare Bob de sista minuterna tills mamma kom hem. 

 

 

När kvällen blev ledig igen tog jag lite luft, plockade björnbär som växer vilt i stora mängder överallt här och min kortpromenad tog längre tid än tänkt. Jag ville inte komma tillbaka helt blöt i ansiktet. 

Måndag 14 augusti: Skarpt läge och Ikeabygge

Morgonen gick superbra. Det här med att oroa sig för att något skulle gå galet när man är med Christoph är ju bara att glömma. Vi åt frukost och gjorde morgonrutinen i lugn och ro, vi gick och hälsade på hönorna och matade dem med äpple och var ändå en halvtimme tidigare än väntat på dagis. Så många nödhjälpare jag har telefonnummer till, som antagligen extremt sällan kommer komma behövas. Senare på förmiddagen tog jag det mest lugnt och lagade till en paj av mangold som vi hämtade igår hos släktingen och ägg som våra egna hönor lagt. 

 

 

 

Däremot har mitt tålamod prövats ordentligt nu på eftermiddagen. Alla vet ju att när man bygger Ikea-möbler så upptäcker man alla felen först på slutet, så man måste bygga om hela skiten. Exakt det hände när vi skulle slutföra skåpet som vi börjat och jag är ju inte så händig av mig, utan tvärtom känd för att kunna vara förbannat klumpig. Jag och Kathrin byggde tillsammans medan Christoph hade en kompis här på besök så de lekte. Vid ett tillfälle skickade jag ner Kathrin att vara med dem och fika, och några minuter senare kommer hon upp för att kolla läget. Jag morrar åt henne att "den här är sned, de här två har lossnat, dörren lutar fel och en bit saknas". Vi beslutade att ta en paus...

 

 

 

Till kvällsfika blev det mannagrynsgröt och jag påmindes om mysiga sovmorgonsfrukostar hos mormor Momma. Samtidigt fick vi prata med Max via mobilen och det var så kul att se Christoph "mata" honom med sked mot mobilen. Det är väl så det får lov att funka när pappa inte kan smaka maten hemma utan från ett hotellrum i New York. 

Söndag 13 augusti: Sista dagen i "trygghet"

I kväll åkte Max för att börja jobba, och från och med imorgon kommer Kathrin att jobba på i skolan som vanligt. Vi kommer själva att göra morgonrutin med frukost och påklädning och räddningen finns inte längre kvar i huset. 

 

Men fram tills nu har jag inte hunnit tänka på det. På förmiddagen har jag först gjort i ordning frukost och efter den var avklarad var föräldrarna en stund i kyrkan, så då lekte jag med Christoph. Främst handlade det om att en av Christophs favoriter, Byggare Bob med team, skulle bygga ett hus åt Bobs föräldrar, och på bilderna ser vi en soffa som vi gjorde för djuren. 

 

 

När föräldrarna var hemma igen fortsatte vi bygga möbler, de som vi köpt på "mitt andra hem" Ikea. Ett sängbord, en spegel och ett halvt badrumsskåp blev vi färdiga med. Max är en riktig veteran och vet-allt när det kommer till att bygga Ikea-möbler, och Chrille var till riktig hjälp med de här små hamra och spika-uppgifterna. När han hamrade och spikade på rätt ställen vill säga. 

 

 

 

Efter lunch tog vi en skön långpromenad med hela familjen inklusive hund, och jag kan lova att den här rundan kommer jag jogga ett antal gånger under min tid här. Utsikten får jag inte nog av.

 

  

 

 

Därpå åkte jag med Kathrin och Christoph till en annan släkting, som inte kunde vara med igår, och fikade. Snacka om gofika alltså. Släktingen vi besökte hade en stooor trädgård där jag plockade ca tusen hallon från, och vi tog även med oss en massa grönsaker hem. Dessutom tog vi en höna med oss som inte kom överens med de andra, så vi adopterade henne och hoppas att hon blir mindre mobbad här. När vi åkte hem gjorde Christoph dessutom en specialbeställning: Jag skulle gärna vilja ha med mig en till banankaka och en till (jättegott men minns inte namnet-)kaka. Och i största hemlighet skickade släktingen med två av varje sort. 

 

  

  

 

Så var kvällen här, ungen är naddad och jag har nu haft min sista dag med en självklar plan B (=föräldrarna) till hands. Nervös är ett ord jag fortfarande inte vill använda, men det kommer ett steg till imorgon och jag känner inte riktigt samma avspändhet som jag gjort hittills. Troligtvis går det bra men annars har jag diverse andra räddningar till hands i form av släkt och grannar. Spännande! 

Lördag 12 augusti: Födelsedagskalas med kladdkaksmuffins

Idag har det varit fullt fokus på Kathrins bror som hade födelsedagspartaj. På förmiddagen bakade jag kladdkaksmuffins à la Leila Lindholm för att äta på kalaset. Tyvärr blev det för lite kladd för svensk smak, men ingen tysk fattade ändå vad man skulle med mer "kladd" till. På eftermiddagen var vi där en stund innan för att hjälpa till, och min roll blev snarare att barnvakta alla barn till föräldrar på festen. Jag blev en älskad lektant som pratade halvknackig tyska. Jag läste bok för någon unge, turades om att göra frisyrer med en annan, lekte med tågbana med en tredje och gick även på en kort promenad med dem.

 

 

 

Sen passade jag på att äta en jäkla massa god mat och försöka vara social och hälsa på alla vuxna, tills jag lessnade och satte mig i ett eget rum och läste Frost på tyska och tog det lugnt en stund. Efter så många timmar med att lyssna och prata på bara tyska blev jag riktigt utmattad även om det var en riktigt trevlig kväll!

 

  

Fredag 11 augusti: Hem till IKEA

Kan vi diskutera hur hjärtat smälter när ungen säger från ingenstans "Ellen ich hab' dir lieb", ungefär: jag tycker mycket om dig/du är en kär person för mig. Ååååååååh. 

 

Idag gick vi till dagis igen och medan han var där gick jag runt i centrum för att försöka orientera mig med mitt lokalsinne, och därefter gick jag hem och njöt av att ha fritid. Så tog jag lite lunch och hämtade sedan på dagis igen. På eftermiddagen for vi till Ikea och shoppade loss. Stackars barn som får dras runt där flera timmar i oljudet, men lycko mig som skrattar åt varje skylt jag ser. Sverigeprägeln är starkare än Magnus Samuelsson. Marabou choklad, Kalles Kaviar, sill och dumle finns normalt sett inte så det var kul att se. På menyn stod svenska namn som krokanttårta och köttbullar. Lekplatsen för barn hette Småland. Möblerna hade svenska namn som ingen där kunde uttala eller förstå vad som menades, och en del saker känner jag till utseendet igen hemifrån som "hennes köksbord" eller "deras glas" eller "hans utemöbler". I bokhyllorna stod svenska böcker. Som bonus hittade vi dessutom några värdefulla möbler för både mitt sov- och badrum. Bästa Ikea. Elins kommentar: "Ikea kommer bli ditt nya hem". 

   

   

 

Väl hemma var vi alla trötta så vi skyndade oss att laga blomkålspizza för att få stackars Christoph i säng. Under kvällen har vi även haft besök av nära bekanta grannar som verkar supertrevliga. Här mår man. 

Vanliga frågor!

Var? Vi bor i mitten av Tyskland, i en mindre stad med 9000 invånare som ligger ett par mil utanför Kassel som har 200 000 invånare. Vill man flyga är det helst Frankfurt eller Hannover som gäller. Dessa och Düsseldorf och Leipzig är närmaste storstäder. Som ni ser har de placerat Kassel så långt bort från närmaste storstäder det bara går. 

 

Varför just Tyskland? Efter att ha läst tyska (sju år), engelska och spanska i skolan och tycker så mycket om språk tänker jag inte låta något av det vara inlärt i onödan. Jag kunde lika gärna tänka mig andra länder med de språken men nu när jag hittade familjen blev det Tyskland först. Jag tror också att Tyskland är bra första steg ut i världen eftersom det är mer likt hemma i Sverige än typ USA, Sydamerika eller Spanien. 

 

Hur länge? Vårt kontrakt håller till februari, alltså ett halvår. Jag ville inte signa för mer än så till en början, men eftersom jag tror att jag kommer trivas så bra är det inte omöjligt att jag stannar till juni, alltså 10 månader

Familjen? Jag bor hos mamma Kathrin, som är lärare, pappa Max, som är pilot, Christoph, 4 år och halva tiden bor även farfar här hemma.

 

Kahtrin jobbar vardagar och är hemma de flesta av kvällarna. Max har flygningar som kan vara allt mellan ett par dagar till över en vecka, och mellan dem har han alltid några dagar ledigt här hemma. Christoph går på dagis vardagarna mellan 9-14. Farfar är pensionär och hur chill som helst. Den här familjen litar jag på som om den vore min egen. 

 

Organisation eller privat? Jag åker privat och har ingen organisation bakom mig. Vi hittade varandra via sidan aupairworld.com. Det enda jag inte får nu är typ praktiskt stöd (som aldrig kommer behövas) med om jag skulle bli utkastad eller något, eller en extra push med aktiviteter eller utbildning anpassad för au pairer av proffs. Men vi har ändå ett standardkontrakt som gäller lika mycket som organisationernas. 

 

"Arbetsuppgifter"? Kort sagt morgonrutin, dagislämning, lättare hushållssysslor, hämta på dagis, hitta på något vettigt att göra, ibland barnvaktskvällar och nattning och annars bara finnas som stöd. 

Allt beror mycket på om Max är hemma eller inte och hur det ser ut för Kathrin i skolan. När Max är hemma vill han självklart vara med sitt barn så då blir det mindre att göra. Men när han inte är det, ser de flesta dagarna ut ungefär så här: Kathrin lämnar huset först. Vissa dagar väcker hon och klär på pojken, vissa dagar gör jag det. Jag äter frukost (som hon redan förberett) tillsammans med Chrille och borstar hans tänder innan jag ser till att han kommer till dagis. Därefter är jag i princip fri fram tills klockan 14. Jag kommer då att hjälpa till med att städa upp i köket, kanske förbereda lunch, någon gång dammsuga, någon gång kanske handla, jag gör lite som jag jag känner för och ser vad som behövs. De kräver inte mycket. På eftermiddagen hämtar jag honom på dagis och hittar på något tillsammans med honom (leka hemma, gå till lekplats, baka, skogsäventyr, skattjakt åka och bada eller äta glass, vad vi vill) tills mamma har kommit hem. Vissa dagar jobbar hon lite hemma eller vill vila en kort stund, men annars är hon med Christoph. Sena eftermiddagar/kvällar är jag mest bara "bra att ha-stöd" att hålla lite koll om någon ska iväg för att göra ärenden. Middag gör jag om jag själv vill och en del kvällar kan jag få natta honom om föräldrarna är borta. Ofta vill han dessutom leka själv eller gå över till någon granne så då gör föräldrarna vad som behövs i lugn och ro så jag inte behövs alls. 

 

Boende? Jag har eget rum och badrum hemma hos dem. Vi bor i ett stort trevåningshus med stor trädgård. Det finns flera gästrum och allmänna bra-att-ha-rum (typ tvätt- eller musikrum) förutom alla "vanliga sorters" rum. I trädgården finns hönor, lägereldsplats, gräsytor och träd, blommor och buskar av många ätbara och icke ätbara slag. Åt ena hållet finns ett stort villaområde och på någon kilometers avstånd ligger lilla centrumet. Vi bor längst ut i området och åt andra hållet finns egentligen bara skog, åkrar och sjukt fin utsikt med perfekta små picknickställen. 

 

 

 

Finns det fler au-pairer nära? I Kassel kommer det att bli av au pair-träffar med några till varje månad. Tidigare har det vad jag förstår varit väldigt få där, ibland så få att träffarna ställdes in. Förhoppningsvis finns det fler det här året. Det är liksom inte som i USA eller storstäder dit de flesta åker, där man träffar au pairer av alla nationaliteter på var och varannan gata. 

 

Sverige och svenska? Enkelt sagt: Jag vill prata tyska med föräldrarna och svenska med pojken. Föräldrarna älskar att prata svenska med mig och Christoph vill helst prata tyska. 

Familjen är helt tysk men älskar Sverige och har varit där på semester många gånger. Jakt och naturen är två saker som lockar dem. Christophs förra au pairer har pratat svenska med honom och han förstår det allra mesta även om han alltid svarar på tyska. Föräldrarna kan uppfatta vissa meningar och sammanhang och ibland själva dra till med en svensk mening. Jag "ska" prata svenska med Christoph men sen blir det mest tyska och än så länge blandas självklart engelskan in en hel del också. 

 

Tider? En riktigt maxad dag "jobbar" jag mellan 7-9 med honom, sedan en eller ett par timmar i huset, sedan t.ex 14-16 med Christoph, sedan till och från fram till läggdags vid 19-20. Och med jobb menas aldrig något jag egentligen vill benämna med ordet jobb. En annan dag kanske Max är hemma och Kathrin har en lugn dag så jag bara tar hand om Christoph en halvtimme på morgonen, städar i köket lite och jobbar två-tre timmar på eftermiddagen och that's it. En och en halv dag i veckan "ska" jag vara helt ledig att göra vad jag vill var jag vill. 

 

Pengar? Vi följer den officiella standarden för au pairer i Tyskland, plus att de är mer generösa än jag tror de flesta andra skulle vara. Standardgrejerna är att jag bor hos dem, äter vad jag vill ur deras hushåll, de betalar min försäkring (de har valt en hyfsat dyr), jag får fickpengar 260 euro varje månad och vill jag hitta på aktiviteter själv sponsrar de med ytterligare 50 euro. Dessutom är de så fina att jag får använda Kathrins bil om hon inte behöver den, jag har en egen cykel, Max betalar min mobilräkning, och om jag vill ha något till rummet eller typ extra dyr mat är det bara varsågod. 

 

Vad gör jag på fritiden? Vad jag vill! Än så länge bara lugn och ro. Senare kommer jag väl hitta på någon träningsform, någon lugn aktivitet och på något sätt träffa nya vänner. 

 

Om vi skulle ändra oss? Kommer inte ske. Men alltså skulle jag teoretiskt sett vilja eller behöva lämna så har jag egentligen ett visst antal dagars "uppsägningstid", men jag vet att blir det panik så skulle det lösa sig fint ändå på något sätt. De skulle tack vare vänner, släkt och grannar klara sig utan mig. Om de inte vill ha mig kvar gäller samma sak, jag har egentligen "rätt" till X dagar då jag får stanna kvar för att lösa situationen. Men i praktiken gör vi helt enkelt vad som blir mest praktiskt och tar hänsyn för alla parter. 

 

Hur går det med (den förbannade, krångliga, jävla) tandställningen i Tyskland? Den här frågan tänker jag älta minimalt tills eventuella problem faktiskt dyker upp. I december kommer jag hem till Sverige och jag har redan den sista tiden som går att boka hos tandläkaren bokad, så då får de spänna och fixa det som behövs. Förhoppningsvis sker inga olyckor med den innan dess. Jag är utrustad med säkert 10 småpaket vax om den skulle skava (normalt sett får man en när man skaffar tandställning och säga till om man vill hämta mer) och skulle jag bita i något hårt/segt så att den går sönder, ja då tar vi det då. I värsta fall får jag väl åka hem och fixa eller gå till en tandläkare här som fixar och hoppas att försäkringen täcker det

 

Jag kommer uppdatera det här inlägget i takt med att vardagen drar igång men det här är de svaren jag kan bjuda på än så länge, på frågor jag hört tusen gånger. 

Senare kommer jag ju även kunna lägga in fler frågor och svar här! 

Torsdag 10 augusti: Allt är lätt utom pojkens språk

Idag tog jag nästa steg och lämnade Chrille på dagis själv. Som sagt är vägen till dagis enkel men trots det gick jag fel på vägen dit. Turligt nog stannar han mig och förklarar snällt att vi går fel, och måste följa vägen ända dit bort innan vi ska svänga. Jag tror att efter några månader kommer jag vara så bortskämd att jag aldrig mer kommer orka med en "normal" unge, för den här killen är så enkel att ha att göra med. Det räcker med att han ser att jag är trött så frågar han om allting är okej med mig. Jag vill nästan adoptera honom, för så här gulliga ungar borde vara omöjliga att själv kunna producera.

 

 

 

Medan han var på dagis fick jag hjälp att anmäla mig till en tysk bank och ansöka om bankkort, jag gjorde en ny skylt till brevlådan till brevbärarna som inte vet vem jag är, och därefter åkte jag och mamma Kathrin till mataffären och handlade. Affärskedjan heter Edeka och är ungefär som ett stort Ica. I storlek liknar den Ica Maxi hemma i Köping, men den känns mycket större eftersom jag ser många nya grejer och det finns galet mycket jag vill prova. Juice- och teavdelningarna är riktigt farliga ställen eftersom det finns hundra sorter som inte finns hemma men ser utsökta ut. Men egentligen är det likadant med smörgåspålägg, frukter, pastasorter, yoghurt, vegetarisk mat, müsli, färsk fisk, you name it. Tur att jag har ett antal månader på mig att prova allt. Ännu mer tur är att värdfamiljen tycker om likadan mat som jag och inte, som många andra jag känner, bara rynkar på näsan åt till exempel blomkålspizza, sötpotatis eller mandelmjölk. 

 

Hemma lagade vi till en lasagne tillsammans, jag hämtade Christoph på dagis och vi åt tillsammans. Under eftermiddagen har Christoph och jag lekt med lego och hans Byggare Bob-bilar. HERRE MIN GUD vad utmattad man blir av att leka. Det jag gör är egentligen bara att följa efter i leken, han berättar vem jag ska vara och vad vi ska göra (till exempel lekte vi varsin hund som åkte polisbil) och jag bara spelar med. Det är kul men man måste ha tålamod. Hans fantasi och energi tar aldrig slut, han slutar aldrig prata och hans knän tål uppenbarligen lek på golvet flera timmar längre än mina. Dessutom håller han sig till att prata tyska även om han förstår mig när jag pratar svenska (de förra au pairerna har lärt honom hur mycket som helst men nu var det någon månad sedan han använde sig av svenska). Jag ber honom om och om igen att säga det han sa på svenska, han gör som jag ber honom men oftast blir det bara en halv mening innan han sedan fortsätter på tyska som han kan bäst. Därför blir det mer uttröttande att prata med honom än med föräldrarna som kan förklara på engelska, eller sakta ner tyskan och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a. 

 

 

Så kommer det antagligen att fortsätta vara i början, men allteftersom jag blir bättre på att förstå barntyskan och han kommer in mer och mer på svenska (jag tänker vara noga med att han verkligen använder svenska också) så kommer det gå lättare och energin kommer gå mer till själva leken och inte bara till att väcka hjärnans språkcentrum till liv efter ett sommarlov i tyskdvala. 

 

Jag har även konstaterat att de är något otroligt generösa. Jag och föräldrarna pratade om pengar i samband med bankfix och handling, och i stället för hårda restriktioner om ditt eller mitt får jag i princip höra "den här plånboken kan du använda till saker du behöver eller vad du än vill ha att äta, eller hitta på något med Chrille som kostar pengar" och "ta bilen när och var du vill" och "vill du ha mer pengar någon gång är det bara att fråga" och "om du är sugen på något, tveka inte att ta för dig/åka och handla det". På Edeka ("Ica") kastade Kathrin ner allt jag tittade intresserat på i vagnen. Igår köpte vi trädgårdsskor och innan jag hann blinka sa de att "dessa betalar vi, det här räknas som nödvändig au pair-utrustning". Mobilräkningen tar Max hand om, utan diskussion. När de såg att jag var trött efter att ha lekt bad de mig direkt att ta en paus om jag ville. 

 

Än så länge har jag haft så mycket nytt i huvudet att jag knappt ens tänkt på vad som händer hemma. Hela familjen skämmer bort mig ordentligt och jag tror att det kommer ta ett bra tag innan jag känner av någon hemlängtan! 

Onsdag 9 augusti: Jag börjar fatta grejen

Dags att lära sig vad som komma skall! Idag började vi med morgonrutin med frukost och dagislämning. Det gick bättre än jag förväntat mig och jag tror faktiskt på allvar att jag till och med kan lära mig vägen med mitt dåliga lokalsinne. Sen gjorde vi lite pappersjobb i staden jag och pappa Max, och anmälde att jag nu bor i detta land, och åt lunch.

På eftermiddagen hämtade vi Christoph på dagis och åkte därefter ut på utflykt! Först en promenad vid ett ställe där hunden fick bada lite och vi såg något stort och rostigt ovanför en tågräls.

Därefter shoppade vi lite i en stor blomaffär (Bürgers blomaffär i Köping, släng er i väggen! Om min mamma skulle besöka den skulle hon ha en ny drömbutik) och vi köpte blommor och jord som vi senare åkte till en kyrkogård och planterade på en familjegrav. I Tyskland gör man inte som vi att man ställer av något ljus och ett par blommor och sedan är färdig, utan efterlevande är otroligt ambitiösa och trädgårdsarbetar ihop en hel rabatt flera gånger per år för att folk i området annars tycker att man är klandervärd och då får man dåligt rykte. Onödigt egentligen tyckte både jag och familjen men det var ändå dags att byta blommor och det går ju inte att neka att det var en himla fin gravplats. Christoph var delaktig som vanligt och är till verklig hjälp. Han gick till exempel och hämtade mer vatten helt själv. 

 

När vi kom hem gick han över till grannarna och lekte och jag stökade lite i mitt rum (äntligen klar med packningen, och alla bilder sitter nu uppe på min vägg!) och såg över vilka aktiviteter som skulle kunna passa mina intressen och vårt schema. Det finns mycket att välja på, tabata, dans, yoga, vattengymnastik, pilates, body workout, självförsvar... Eller något annat. Jag känner redan, trots alla nya intryck och en icke återhämtad sömnbrist att för själen är au pairlivet jäkligt mycket hälsosammare än skollivet. 

Tisdag 8 augusi: Framme hos familjen!

Kan det vara så här enkelt på riktigt? I så fall bor jag nog kvar här tills jag blir pensionär! 

 

Jag blev hämtad av pappa Max på flygplatsen. Vi tog varsin kaffe och åkte hem i bilen. Det tar två timmar att köra och han hade tagit den bilen jag kommer att använda sen, så jag körde sista biten. Tysk trafik är som hemma förutom att hastighetsbegränsningarna är rätt otydliga. I stället för skyltar för varje gång det blir ny hastighet ska man veta om att när man kommer till en stad så gäller 50 km/h när det kommer en gul skylt med stadens namn på (typ som våra blå skyltar det står KÖPING på). När staden sen "tar slut" så står det bara en likadan skylt fast överkryssad, och i stället för en hastighetsskylt så ska man bara veta om vilka hastigheter som är standard på vissa typer av vägar. Det var i alla fall kul och liksom vid förra gången jag åkte tillsammans med Max så var det bara trevligt att sitta och prata i bilen. Om praktiska saker, om familjen och vanor, om mat, politik, språk, vanliga saker. Vi klickar bra. 

 

Hemma blev jag välkomnad av mamma Kathrin, hunden Kuno och förstås även Christoph, som pojken heter. Gulligaste ungen någonsin. De hade förberett med ballonger i Sveriges färger och dukat upp jättegod lunch. I mitt rum hittade jag även välkomnande i form av "första hjälpen vid hemlängtan". 

 

 

Under dagen har vi sedan gått ut en långpromenad med hunden (mest för att Christoph ville se traktormaskinerna som jobbade ute på åkrarna), hälsat på deras nya höns, fikat, jag har packat upp och så har jag och Christoph byggt en "grotta" av träpinnar och en bänk. Den har trä-och stengolv, säng, kylskåp, tvätt- och diskmaskin, you name it. En riktig lyxgrotta blev det. Hoppas att ni ser vad som är vad...

 

 

Och ja, vi bor ganska lantligt. I området bor ungefär 7000 personer och vi har ett stort villaområde, men vi bor längst ut så åt ett håll finns bara åkrar, skog, massor med vilda björnbär och vacker utsikt. I trädgården finns hönorna och massvis med fruktträd och buskar med bär. 

 

Vi har pratat en fin blandning av tyska, engelska och svenska, i den ordningen. Lite extra trött i huvudet blir man allt när språkdelen i huvudet vaknar till liv och hjärnan börjar jobba, men det går ändå som på räls. Enda problemen idag var att det var varmt på planet och att jag insåg att jag overkillat packningen (förlåt Elin, men jag smög ner en del av det du sa att jag inte kommer behöva). Det vill säga, jag har haft en fruktansvärt bra ankomst! Max och Kathrin är otroligt tillmötesgående, jag har möblerat om så att rummet blir precis som jag vill ha det och de hjälper glatt till med allt. Jag kan tacka nej till saker (till exempel ville jag inte ha kvar en blomma som stod i rummet) utan att någon blir besviken. 

 

I LOVE IT HERE! 

Tisdag 8 augusti: På väg!

Sömnen må inte ha varit på topp i natt, jag är riktigt upprymd. Fortfarande känner jag mig bara förväntansfull. Jag kan sträcka mig till att använda orden spänd eller pirrig, men att kalla mig nervös eller orolig vore inte sant. Det känns lättare än jag själv trodde. Känslan av nervositet borde antagligen fladdra förbi snart och kännas något de kommande dagarna, men jag är faktiskt så trygg jag bara kan bli. Det finns inget att vara rädd för. Jag har träffat dem, vi är väldigt säkra från båda håll på att det kommer att gå bra, att flyga själv har jag gjort förr, min försäkring är klar, vi kom i väg i god tid, jag har alla mediciner som kommer behövas, och så vidare. 

 

Ja, jag kommer få hemlängtan. Nej, jag och värdfamiljen kommer säkert inte alltid komma överens om allt. Ja, det kan komma kulturkrockar. Stundtals kommer jag antagligen känna mig ensam, förvirrad och osäker. Det kommer kännas piss men jag vet att det är nyttigt att ta sig igenom det, och att man i slutänden stärks som person av det. Min tyska och engelska går bra, men att helt kunna leva på dem har jag aldrig gjort innan mer än någon semestervecka i sträck. Jag vill kunna visa familjen mina bästa sidor men kommer inte kunna göra det alla dagar. Och det är helt okej. 

 

Jag kommer uppleva helt nya känslor, både positiva och jäkligt jobbiga. De svåra sakerna går inte att förbereda sig på, så finns ingen idé att älta det innan utan det är bara att ta det som det kommer. Situationen ”det är helt kört och det kommer aldrig lösa sig” kommer aldrig uppstå om inte planet kraschar upp och ner eller jag råkar hoppa in i en tysk cementblandare eller vad fasen vet jag. Rätt osannolikt är det i alla fall.

 

Alla hejdå som blivit av har inte heller varit så farliga. När jag kommer hem har förmodligen få saker ändrats. Sociala medier gör att jag kommer ha lite lagom uppdatering på vad som händer ändå och det går att kontakta vem man vill när som helst. 

 

En sak har jag dock tänkt på angående ensamheten. Mina vänner kommer fortfarande träffas hemma. De kommer samla på sig många minnen tillsammans utan mig och även om jag får höra allt om deras utekvällar, resor och häng ändå kommer det inte att bli samma sak när man själv inte är där. Det kommer kännas som om jag har missat något medan mina vänner blivit tajtare. Men detta är inte heller något att vara ledsen över, det är så livet funkar och ingen kommer älska någon mindre för det och vi kommer ju prata ofta oavsett vad. Det är så värt det eftersom det är sådan liten sak i jämförelse med vad jag kommer uppleva, även om jag gör det själv. 

Söndag 6 augusti: Överraskningsfest och syskonmys

I torsdags kväll efter min sista IP-träning åkte vi ett gäng och käkade pizza tillsammans. Skönt att få ett ordentligt hejdå till träningskompisarna och att för ovanlighetens skull följa en viktig kulturell regel för Köping, och klämma i sig lite kebab. 

 

Fredagen kan ha varit den bästa dagen på hela sommaren. Spa med mamma och min första överraskningsfest någonsin. Spadagen på Färna fick mamma för länge sedan och äntligen tog vi tag i saken och åkte dit för lite avslappning och massage, helt underbart. Sen kom vi hem till en för mig helt oanad fest. Det här med att jag velat hinna träffa mina vänner hade jag tydligen tjatat mycket om. Så mycket att Becca kläcker idén och tillsammans med familj och fler vänner tar tag i saken och sätter 15-20 pers av mina närmaste kompisar i hallen som chockar mig när jag kommer hem.

 

Jag hade bett att få stanna i stan för att kanske få träffa någon kompis en desperat timme innan vi i familjen skulle äta tillsammans, och var halvirriterad över att mamma sa att vi behövde åka hem. Snacka om att humöret vände fort när jag i min egen hall ser så många av de jag tycker bäst om! Reaktionen var att först gömma mig bakom dörren för att sedan störtböla en stund. Tror det tog uppemot en halvtimme innan jag sa ett vettigt ord. 

 

Vi grillade, gick en tipspromenad om mig som Elin hade fixat, pratade, såg ett bildspel som Becca gjort, åt tårta, paj och fika som Elin och Felicia bakat och hade friidrotts-VM på TV:n. Jag fick verkligen en lyckad chans att umgås med alla en sista gång. TACK ALLA INBLANDADE FÖR KVÄLLEN! Jag har tur som har vänner som löser mina problem (d.v.s gnäll om att vilja träffa folk) åt mig. 

 

 

Lördagen blev lika fin den. Jag vaknade så jäkla lycklig och med en energi jag inte känt på flera månader. Det första jag gjorde var att ställa mig att baka rabarberscones och rabarbermuffins. I lagom brunchtid anländer min äldsta bror med flickvän och efter att ha mumsat scones tar jag en tripp till min tränare och ger honom muffinsen och sitter och pratar en stund, och får därmed ett ordentligt hejdå till honom också. Sedan åker jag och hämtar min yngsta storebror, och när vi kommer hem spenderar vi eftermiddagen och kvällen med att grilla och äta en rabarberpaj som jag bakar. En riktig rabarberdag med andra ord... 

Min mellanbror, Simon, och hans fru var här förra helgen. Så jag har fått säga hejdå till friidrottarna och alla tre bröder. 

Som om inte detta vore tillräckligt kommer även au-pairförebild / storasyster Elin och hänger här ett tag, och hjälper mig med packning och vägning av väskan. Det kändes välbehövligt att ha henne som säger ifrån när jag börjar packa ner för många oanvändbara saker. 

 

Ellen, mamma, David, Jonas, Lisa, pappa

 

Elins student och Ellens student!

 

I kväll väntar en till fest, för en födelsedag. Då kommer jag få krama om några av de som var hos mig en sista gång och dessutom få chans att träffa några till. Det blir perfekt och det känns verkligen som om jag nu blir redo och kan släppa den här ständiga småångesten och dåliga samvetet över att ha jobbat bort hela sommaren och missat möjligheten att få träffa många kompisar. För nu får jag dubbla chanser ändå och det gör otroligt mycket!

Torsdag 3 augusti: Packningen och nedräkningen är påbörjade

För någon vecka sedan fick jag frågan om jag packat allt nu. Eh, nej, jag kanske borde börja, svarade jag. I tisdags var det en vecka kvar och då tvingade jag mig själv att börja lägga ner det viktigaste. Efter en bok med bilder i och två par byxor kändes det som om halva resväskan redan var fylld. Jäklar vilken skillnad det kan bli på resväskans storlek beroende på hur lång tid man behöver packa för, ju mer som behövs desto mer krymper den. Det får gå som det går med det där. 

 

Jag har knappt hunnit tänka efter hur jag känner än. Juli försvann fort och innebar i princip ett enda jobbande, och de lediga dagar jag haft har jag varit för utmattad och grinig för att känna efter ordentligt. Jag kan säga att medan jag är med vänner, medan jag tränar eller bara träffar någon här hemma vill jag stanna upp och pausa tiden. Jag behöver ha en månads sommarlov till, jag vill hinna träffa folk längre tid och fler gånger, men inombords känner jag samtidigt att jag bara vill komma iväg nu. Det ska bli så skönt med miljöombyte och det blir väl på vissa sätt som en nystart med ett nytt rum att möblera och inreda, nya saker att köpa, nya vanor, fritid att fylla med nya saker. Jag kommer få tänka efter: hur vill just jag ha det och vad tycker jag egentligen om? De här frågorna har liksom inte haft någon relevans i mitt gamla rum eller min vardag. Rummet flyttade jag till fix färdigt med mestadels min brors gamla möbler, fritiden har aldrig handlat om så mycket annat än friidrott där jag har mina kompisar och träningsrutin sedan 13 år tillbaka och skolan (särskilt inte naturprogrammet) har ju aldrig varit världsbäst på att lyfta fram ens kreativitet. 

 

Nervositet brukar inte bråka så mycket med mig och jag har inte märkt av den så mycket än. Förmodligen kommer det gå så fort att det är bara att hänga med utan att behöva tänka efter om något blir jobbigt. Jag hoppas det i alla fall. Jag tycker mer synd om vänner och familj som inte har något att säga till om i flytten, jag kommer flytta till något nytt, nya människor, ny vardag, nya rutiner, ny mat, nya upplevelser. De jag känner här hemma lever på som vanligt i samma stad och samma vardagsliv men utan att ha en Ellen att träffa. Och det finns liksom inget att göra åt, ingen kan stoppa mig med sin viljekraft. För den här resan den ska jag liksom bara göra, oavsett vad någon annan säger. 

 

 

Igår var en sådan dag jag hade velat ha fler av i sommar och som piggade upp lite. Lunch, shopping och Malmönhäng med några favoriter. Sådant får mig att vilja skjuta fram resedatumet lite till. Samma sak med härliga sommardagar där vi kör Borzovhopp på IP som blivit ett av mina andra hem. 

 

 

Kanske inte så mycket att hurra för än. En resväska med det som ska med, ett handbagage och en stor resväska med saker jag skulle vilja ha med men är osäker på. Packa hit, packa hit, packa om. För tungt, för trångt, just ja, inga vätskor i handbagaget. Hoppsan, det var visst flera jackor och några presenter som skulle få plats också. Inte lätt! 

Fredag 14 juli: Begravning för Momma och vad hon lärt mig

Mellan student och Tysklandsflytt hann Momma, min lilla mormor, gå bort. Idag är hennes begravningsdag och nu tänker jag extra mycket på de lärdomar jag fått av henne och jag delar med mig av dem som jag kopplar till just resande och den kommande au pair-tiden. 

 

Mommas bakgrund 

När Momma var precis lika gammal som jag hade andra världskriget nyss brutit ut och samhället överhuvudtaget var inte det rikaste och resurserna var ibland knappa. Kvinnlig rösträtt föddes senare än henne. Mommas pappa dog när hon var liten, och hon bodde nu med sin mamma och bror. Mamman var sjuk men arbetade hårt och hennes bror var vad jag förstått under hela sitt liv aldrig det minsta snäll eller respektfull mot någon och bara utnyttjade andras godhet. Momma gick i skolan till 12-13 års ålder för att sedan börja jobba som piga och hjälpa till med försörjningen. Samtidigt hade de en gård med djur att ta hand om, utan rinnande vatten, riktiga toaletter eller el. Senare jobbade hon även i ett förråd och som städerska, och kom knappt utanför stan hon bodde i. Hon träffade sin man och fick fyra barn. Hennes man dog tidigt och en av sönerna likaså. Hon levde mer än hälften av sitt liv som änka och har alltid kämpat hårt för att få det att gå runt och försörja alla sina barn. En gång i sitt liv har hon varit utanför Sverige och det var inte förrän i 50-årsåldern. Trots allt det oförtjänt tuffa har Momma alltid gett allt för att hjälpa sina barn med barnvaktning och sen att skämma bort oss barnbarn och barnbarnsbarn på äldre dagar, och hon har alltid vägrat ta emot all hjälp hon blivit erbjuden. 

 

Min egen bakgrund  

Idag råder inget krig alltför nära varken Sverige eller Tyskland. Tack vare EU kan man resa runt nästan som man vill, och jag behöver egentligen bara pass och en försäkring för att kunna flytta och känna mig trygg utanför Sverige och Norden. Tack vare internet, som inte funnit länge, har jag kunnat hitta en familj som är hur fin som helst. Att åka flygplan är ingenting konstigt nu, jag åkte utomlands första gången som femåring och inte 50-åring. Om jag undrar över ett tyskt ord, tar det 20 sekunder att ta reda på det. Min start på livet har varit enkel och trygg, jag har haft båda föräldrarna och alla tre bröder med mig. Skolan och maten har varit gratis min skoltid som varit dubbelt så lång som Mommas och jag har varit högstadie-/gymnasieelev i stället för piga de senaste åren. När jag har jobbat har jag tjänat inte bara det livsnödvändiga utan även extra pengar att utnyttja precis som jag själv vill. 

 ❁ ❁ ❁ ❁ ❁ 

Skillnaderna är många och stora mellan mitt liv och Mommas, och mellan omvärlden nu och hur den var för hennes generation. Jag kan göra vad jag vill, var som helst i världen, och kommer ha möjligheter som hon aldrig sett skuggan av en chans av. Jag har ingen gård att ta hand om, ingen familjemedlem som behöver vårdas hemma, el, internet, körkort och bil. Sådant ger mig och min generation en valfrihet som är galen i konstrast med de som är födda 50 eller 100 år tidigare. Världen är öppen och vi kan leva livet efter egen vilja. Jag bär med mig Momma och minns detta, och tänker ta vara på alla chanser jag får som hon och andra aldrig fick. Internet, resor, yrken, intressen, människor och andra kulturer att lära känna. Jag kommer inte vara rädd att ta för mig, och jag kommer uppskatta allt häftigt som kommer hända mig som förr vore omöjligt. Som att det Tyskland jag åker till styrs av Merkel och inte Hitler. De här möjligheterna är grunden till mycket av allt jag kommer hitta på i livet och tacksamheten över dem är bestående oavsett om jag många dagar kommer känna mig ensam och ha hemlängtan. 

 

Så stolt jag blir över Momma kan man nog aldrig vara över sig själv. Jag älskar och saknar dig Momma, och du är välkommen att följa mig från ditt moln uppe i himlen. Och med dina gener klarar man nog det mesta. ♥ 

Lördag 8 juli: Om en månad flyger jag!

Den 8 augusti 09:00 lyfter ett plan från Arlanda, ett plan som ska ta mig till Tyskland. Just nu ser jag fram emot det något oerhört och jag tänker ofta på familjen. När jag ser andra barn, leksaker eller hör tyska pratas dras tankarna direkt till pojken och föräldrarna och jag längtar efter att få träffa dem igen. Jag längtar efter alla upplevelser och lärdomar, språket, att se kulturskillnaderna och att se hur jag själv känner när jag väl bosatt mig där, hos en familj jag bara träffat i verkligheten över en helg.

 

Samtidigt känns det mer för varje dag som går att jag kommer sakna dem jag är med här hemma. Jag har varit väldigt tidsoptimistisk och tänkt att den här sommaren ska jag umgås järnet med vänner, städa undan allt som är mitt från mitt rum hemma, läsa på lite om hur barn fungerar, besöka dagis för att lära mig, hinna träna varje träning och så vidare. Jag underskattade hur mycket tid och ork jobbet skulle ta. Jag trivs superbra på mitt jobb och hade väl heller inte velat jobba mindre, men det stressar mig att tänka på hur lite jag kommer hinna. Igår var min enda lediga dag av tio och jag har alltså inte hunnit så mycket mer, någon träning och någon kväll med mina vänner (där jag kommit helt utmattad) är vad som blivit av hittills. Det har gjort att varje gång jag väl tränat eller träffat någon känns det att vi kommer inte hinna ses så många gånger till. 

 

Sedan senaste uppdateringen i mars kan man lugnt säga att mycket har hänt. Min och andras födelsedagar och ett träningsläger men till största delen studentgrejer som kryssningen, fester, å-race, balen och studentdagen. Det är märkligt att göra något annat än att gå i skolan nu med tanke på att det är det enda jag känner till, ingen av oss studenter har någonsin varit med om att inte komma tillbaka till skolan efter ett sommarlov. Efter studenten hann jag även med en resa till Spanien med mamma innan jag började jobba. Det trista som hänt är att min lilla mormor dött. Fina lilla Momma är i himlen, men hur sorgsen det än gör mig och vår familj, känns det ändå rätt eftersom hon själv kände sig färdig här. Jag tror att Momma har det bra nu.

 

Så om vi bortser från detta tillsammans med stress, tids- och sömnbrist samt en jäkla tandvärk sedan tandställningen sattes in så är allt tipptopp och jag är SÅ glad att kunna gå vidare från skollivet, som är det enda jag egentligen kan, till ett liv där allt som sker helt grundas på mina egna val och beslut. 

 

Några bilder som sammanfattar de bästa punkterna från de senaste fyra månader! 

 

Å-race (jag har den blå hjälmen med giraffen på huvudet) och träningsläger i Nyköping

 

Rondellhäng och en studentfest

Balen, en av de finare kvällarna i år 

 

När jag nyss tagit ut tand #3.. Nu är tandställningen i så gluggen är redan mindre. Plus jag och pannkakstårtor från min 19-årsfest (tog ett antal timmar!) 

 

En Ellen, två bröder och en massa studenter på utspring

 

 

Flakåkning och mottagning

 

Så vår välbehövliga resa!