ellenskoldberg

Lördag 21 oktober: Marknadsfest

Helena sov som sagt här så vi har umgåtts järnet detta dygn. Vi fick en lång och skön sovmorgon och när vi väl gick upp stod en fet frukostbuffé dukad eftersom familjen även hade fler gäster på besök över natten. Till och med kaffemaskinen var extra redo, laddad med vaniljsmakande kaffebönor. Långfrukost deluxe tog vi. Snacka om dröm! 

 

En stor del av dagen stannade vi bara hemma, jag visade hönsen i trädgården. Hon var lika imponerad av hönorna som hönorna var intresserad av henne. Så satt vi framför brasan inne och bara pratade tillsammans med familjen.

 

 

Till lunch åt vi en soppa som Max lärt mig att göra till förrätt. Huvudrätten var bratwurst gjort på vildsvin från Max jägarkompis, skjuten förra veckan här i "vår" skog. Tillsammans med den fanns en ostsås från gårdagens schweiziska Käse fondue-ost. Drömmåltid nummer två för dagen. Sedan tog vi det fortsatt lugnt och fikade lite innan Helena tog bussen tillbaka hem. Detta var dock inte hejdå för idag, utan jag följde efter till Kassel med nästa buss två timmar senare. 

 

Medan hon var borta hann jag städa undan och göra klart allt jag trodde att jag skulle hinna igår innan hon kom. Så var det dags att ta sig in till stan även för mig, för på kvällen hade en marknadshall/saluhall ett event, kvällsöppet med extra musik och festligheter. När jag kom mötte jag upp Helena och Emma, en annan au pair från Schweiz som också är kul att hänga med. Så småningom kom även Julia till oss, men hon är lite som hon är med tider och hann inte komma med på någon bild, haha. 

 

  

 

Där inne fanns verkligen många olika ställen med mat. Massa kött, kött, kött och massor av människor. De flesta var medelålders och musiken var därefter, men kul var det! Vi hittade en dansk hörna till en stolt Helena och fick en bra chans att prata och umgås en stund. Till mig fick det bli tre styck fisk på bröd; forell, lax och stekt strömming. Emma och Helena åt det enda vegetariska som fanns och jag fick prova deras quinoabiffgrej som jag utan tvekan väljer själv nästa gång. Eftersom lördagsbussarnas tider är som de är stannade jag inte jättelänge, och det var en bra ursäkt att åka hem och kunna somna i hyfsad tid. Bra dag och bra kväll hade jag i alla fall, och är så glad att jag börjat lära känna Helena! 

  

Fredag 20 oktober: Besök av danska Helena

Totalskön dag! Efter att ha lämnat Christoph på Kindergarten tog jag det först lugnt här hemma, och senare på eftermiddagen sprang jag en runda i superfint höstväder. Solen lyste och höstlöven gjorde allt färgglatt! 

 

  

 

Så efter en snabbdusch gick jag och mötte upp Helena vid busshållsplatsen. Helena är dansk och vi träffades när vi var ute med de andra au pairerna. Hon har efter sin student jobbat ett år hemma och är nu här och gör precis samma sak som jag i en familj med två barn. En jättegullig tjej som jag verkligen tycker om att hänga med. Vi började med att gå via gamla stan upp i borgens ruiner, charmigaste ställena i vår by. (Så fint hon tyckte det var här gör att jag gissar att hennes ställe inte kan vara lika mysigt som här. Få ställen är ju det och jag påminns om hur mycket jag själv trivs!) 

 

Efter vår ansträngande klättring tog vi oss till ett nästan ännu viktigare ställe, dit jag faktiskt inte ännu tagit mig innan. Pizzerian! Det hade vi gjort oss riktigt välförtjänta av, och i alla fall jag var vrålhungrig. Min Tricolore och hennes Calzone var båda i högsta klass precis som mina förväntningar. Tänk er att jag också fick bananjuice att dricka så fattar ni hur perfekt detta satt efter springrunda och klättring. 

 

 

 

Vi satt kvar där en stund och till slut blev det väldigt fullspäckat därinne med många glada högljudda gäster. Då avancerade vi till nästa grej på listan av grejer jag borde besökt men inte gjort och det var baren som är ännu nyare än jag i byn. Här blev jag nästan överraskad över hur tipptopp våra drinkar smakade och hur mysig atmosfären var, förmodligen mycket tack vare att vi var där så tidigt. Där kunde man sitta och njuta och bara prata bra länge, och det gjorde vi!

 

 

 

Så blev det väl lite som med pizzerian att ju längre tiden gick desto mer kom folk upp i varv och det var svårt att prata med varandra. Därför blev det inget stort party utan vi gick hem och fortsatte mysa här, med lite godis och massa snack. 

 

En vanlig grej man brukar anse är lite skrattretande är när skandinaver pratar engelska med varandra fastän språken är så lika. Här kommer vi två och trots att vi skriver på svenska/danska så pratar vi tyska med varandra. Illa. Och som hon garvar när jag försöker prata som hon pratar. Danska är verkligen ett jag-har-en-stor-het-potatis-i-munnen-språk!

Onsdag-torsdag 18-19 oktober: Mjukstart på vardagen

Sedan vi kom hem har vi haft så skönt väder, det känns som om det är vår! Under onsdagen hände inget speciellt, Christoph hade Kindergarten igen. Lite sysslor, lite lek, träning, trädgårdsjobb... 

 

   

 

På onsdagen var han bara på dagis ett par timmar, för sedan fick vi gäster! Ett par bröder med föräldrar kom. Killarna lekte tillsammans och föräldrarna hängde lite. Själv dök jag upp så fort det fanns mat, haha. Vi åt god lunch och fika tillsammans och däremellan hann jag vara lite effektiv med bäddning, tvättmaskin, städa mitt badrum, plocka ur diskmaskin och sådant. OCH jag jobbade två timmar till i trädgården. Tills nu har jag undrat hur det är möjligt att fylla skottkärra efter skottkärra och ändå ser det likadant ut. Nu kan jag faktiskt själv se skillnaden och känna mig lite mer förtjänt av de extra euro jag får av att hålla på med det! Kvällen sedan var sådär fin så man kunde börja fälla en tår, med solnedgång och en nöjd familj som sitter framför en lägereld i trädgården. Mys. 

 

  

Att komma hem på semester och sen resa iväg hem

Jag är så glad att ha varit hemma! Jag har verkligen hunnit med allt jag ville hinna med och träffat de flesta av mina vänner. Tandläkare, träningen, köra min egen bil, klappa katterna hemma, hälsa på gamla jobbet och skolan, äta på Max, äta Köpingskebab. Det man måste göra. Det bästa var att få träffa alla och få kramas, och att mina familjer fick träffa varandra. Det jag tidigare funderat över om allt hemifrån jag inte vill tänka på, kunde jag utan problem strunta i (även om några minnen kom när man t.ex såg skolkatalogen hemma). Allt var mycket mer kul nu än innan. Att åka själv på vägen från Köping till Munktorp kändes mycket roligare, just för att jag själv känner mig så mycket bättre. Bilderna visar några av de mysigaste stunderna med vänner jag fick under veckan. De ser ut att ha olika färger på hud, hår och kläder, men det är bara påmålat för egentligen är de alla gjorda av renaste guld. Precis som min familj, granne och min andra familj också är. 

 

     

 

När sedan söndagen var där och min familj kom hem till min familj (haha) blev det party, även om vi bara stannade hemma hade vi det riktigt bra. Rätt snart åt vi tacos på äkta svennevis till lunch, tacos är något jag inte ätit på ovanligt länge. Vår närmaste granne, världens bästa Paula, kom över med sin lilla mini chihuahua-griffinhund som Christoph blev lite småkär i och ville hälsa på igen på kvällen. En annan av våra kära grannar var så vänlig att låna ut sin traktor och gissa om Christoph njöt av att åka med i den! Han åkte både med mig och pappa, på ladugårdsbacken, åt ena och åt det andra hållet på vägen. Den enda bilden vi har därifrån utan hans ansikte är när vi leker lite med Ellen på den där saken som åker upp och ner i luften. 

 

Så hade familjen även en drake med sig som vi flög med efter lite fika. Jag visste inte vad som var upp och ner på den men jag måste verkligen ge cred till pappa och son Melsheimer som flög mycket skickligt. 

 

 

På kvällen åts portvinsstek på Munktorpsälg, med gelé, potatis, grönsaker och sås. Snacka om att hoppa från fredagsmys till söndagsstek på en dag. Christoph lekte även med lego och min fina språknörd till bror kom hem några timmar för att prata tyska. När jag skulle duka bordet räknade jag automatiskt in mig i båda familjerna, alltså ett gånger mamma-pappa-David-Ellen och ett gånger Max-Kathrin-Christoph-Ellen = åtta personer. Även om jag kom på det direkt var det kul för jag känner mig verkligen som vi och de samtidigt. Himla mysig kväll hade vi i alla fall och jag är så glad att vi äntligen har hängt alla tillsammans på riktigt. 

 

Dagen efter, måndagen, hann vi förutom en lång, stor, skön mysfrukost även se Christoph och Paula tillsammans köra hennes traktorliknande gräsklippare. Jag är stolt att Christoph åkte med henne utan att vara blyg och tror att tävlingen om vem som sedan hade roligast är svår att avgöra. Det var i alla fall en perfekt aktivitet för de båda medan vi packade in grejer i bilen och så kul att se på. 

 

  

 

Så var det dags att fara iväg, från hem till hem. Mitt desperata "VI MÅSTE TA EN BILD PÅ ALLA" i sista minuten resulterade i mästerverket ovan, där alla är helt glada men ingen ser något och Christoph gömmer sig. Vi fick bilden i alla fall! Ett halvskönt antal timmar i bil tog oss sedan till ett underbart vackert Göteborg, där Stenabåten tog oss vidare. Tisdagen startade med en frukostbuffé som var lika mums som den första och Kiel var behagligt varmt när vi kom fram. Så väntade ytterligare ett antal timmar i bil och sen var vi hemma igen. Jag älskar att vara på resa och åker gärna både båt, tåg och bil. Många brukar avsky att åka med barn, men som tur är är den här ungen så älskvärt gullig även i bilen så min åsikt stannar kvar. I love it! 

 

    

 

Att åka från Göteborg kändes på något sätt lite trist. Inte så att jag ville stanna, jag tänkte redan första kvällen att jag var trött på att vara hemma i Köping. Men något, något litet, kändes bara inte tipptopp. När vi väl var hemma igen var jag dock överlycklig över att vara tillbaka i Tyskland och här i huset. Jag tänkte hur det brukar vara på resor och kom på att en känsla av sorgsenhet alltid finns när man åker, fast femhundra gånger starkare än i Göteborg. Och känslan av överlycka när man kommer hem brukar jag inte direkt känna efter resor. Min tolkning är därför att fast jag hade en grym semestertripp och jag gläder mig åt allt så trivs jag så enormt bra här i Tyskland att jag inte ens kan sätta fingret på om det känns tråkigt att lämna den resan, utan i princip bara gläds åt att vara hemma igen. Det är precis så det ska vara. 

Språket

Vanlig fråga: Hur går det med tyskan? Svar: Skitbra! Ett inlägg om hur språkdelen av hjärnan rörts om. Att verkligen kunna behärska språket är en av de största anledningarna till att jag överhuvudtaget sökte mig hit. Språk är det jag i skolan alltid tyckt mest om och jag älskar känslan av att kunna konversera på olika språk. Jag har alltid varit så att jag tar de chanser jag får att prata, och hemma när chanserna var så få kunde jag verkligen börja prata med vilken främling som helst om det innebar att jag fick öva på språk. Jag är fortfarande inte blyg för att prata eller säga fel men kan hålla mig från att prata med alla tysktalande jag träffar. Hur skrattretande det än låter känner jag mig alltså bortskämd nu när jag inte behöver hoppa på alla omkring mig för att kunna prata tyska, eftersom jag kunde få prata/höra 24 timmar om dygnet hemma om jag ville. Och med 25-60 mils radie runt vårt hus kryllar det av 90 miljoner tyskar. 

 

Att hålla en konversation med vem som helst går idag. Jag förstår inte varje ord, den jag pratar med måste ta det långsamt och ibland noggrant beskriva saker. Jag själv säger fel, jag måste använda mycket kroppsspråk och ljudeffekter och pratar inte på samma sätt som på mitt modersmål. Men alltså, det går! Det går! Jag kan leva på min tyska! Jag använder ett språk jag i nästan två tredjedelar av mitt liv knappt hade hört ett ord av och jag klarar mig utan svenska och engelska. Hittills har ingen verkat tycka "varför fattar hon inte vad jag säger" utan jag har bara fått höra att oj vad tyskan är bra. I många fall verkar det gå bättre om jag tar det på tyska än om tysken byter till engelska. 

 

Engelska. Något som i frågan är totalt irrelevant är utvecklingen av min engelska. Men det här är det mest fascinerande av allt, och de andra au pairerna säger samma sak. I början när jag kom hit och tyskan inte räckte till, så gick vi över till engelska. Helt naturligt. Nu behövs mindre och mindre engelska, men när jag väl försöker prata engelska så GÅR DET INTE! Det kommer inte ett ord! Jag får bita mig i tungan och tänka noga vad jag ska säga. Och så börjar jag en engelsk mening och slutar den ändå på tyska. En av de gångerna jag skrattat mest hittills lär ha varit när vi var en grupp au pairer som träffade andra utlänningar och försökte prata engelska. Alla är ändå vana att kunna prata engelska men nu är allt som bortsopat och övertaget av tyska. "Ööööh" "Eeeeeeh" "Hmmm", så lät det när en av oss frågade efter vad ett tyskt ord hette på engelska och tre stycken försökte komma på en översättning. 

 

Jag är så jävla fascinerad av vår hjärna. Samtidigt som jag känner hur ALLT är borta är jag helt självsäker i att om jag fick leva en vecka och bara höra och prata engelska skulle jag prata minst lika bra som när jag nu varit som bäst på engelska. Delen som är reserverad för icke-modersmål är liksom totalt nertyskad. 

 

Svenskan är såklart ingen skillnad på, den sitter djupt och jag använder den fortfarande varje dag med Christoph, via podcasts, i samtal med hemma och så. Men så ibland är man trött och det kan slinka ut ett "was" i stället för ett "va", ordföljden blir fel och jag kan tänka på tyska och sedan sakna ett ord på svenska. Precis som när man tänker en mening med ordet "lagom" eller "kladdig" i, och så stockar meningen upp sig där man inte kan översätta lagom/kladdigt på ett smidigt sätt. Jag upptäcker och lär mig använda tyska ord som inte har någon bra svensk översättning, och saknar dessa på samma sätt som jag saknar lagom. 

 

För att försöka sammanfatta: Hjärnan har en bestående plats för svenska, men i området för andra språk har följande hänt: Där tyskan kommer in, kommer engelskan ut! 

Vad söker Ni och hur kan jag hjälpa Er?

Det vanligaste felet jag gör när jag pratar tyska är att säga "du" till folk som är äldre, som jag inte känner. Där ska man på tyska egentligen säga Ni. Som man kansek gör till kungen när TV-kameror tittar på. Som man även gjort i Sverige men lagt av med sedan trettio år innan jag föddes, alltså nu ett halvt sekel sedan. 

 

Eftersom fenomenet niande är något jag aldrig lärt mig eller funnits i min värld har det varit väldigt lätt att börja en mening med du. "Vet du var... FÖRLÅT, vet Ni var" är en mening jag upprepat ett antal gånger. Oftast är det liksom ingen fara, ingen bryr sig och de fattar att jag är utlänning. Men det är liksom självklar standard i trevlighet att nia, för tyskar kommer en reaktion på när man duar. Och jag menar ju verkligen inte att vara så ohövlig som jag låter! I mina öron låter jag hur gulllig som helst men i deras öron låter det så där trevligt. 

 

Och att veta vem som är du och vem som är Ni är också en labyrint. Butikspersonal och äldre främlingar på stan, alltid. Men grannarna? Träningsledaren? Kompisars föräldrar? Familjens vänner? Hon som leder au pair-träffarna? Inför varje planerad träff är det bra att veta om det är en du eller Ni. Här får Max och Kathrin credit för när de kommit ihåg att informera och påminna mig i förväg eftersom jag själv ibland inte tänker på det. 

 

Du-reformen är ett exempel där jag gärna tänker att Tyskland får ta efter Sverige! 

Första dygnet, i Göteborg

Vi kommer fram i Göteborg. Min kära "storasyster" Elin bor i Göteborg och har nyligen skaffat lägenhet där. Åh, perfekt, då kan vi ses innan jag kommer och jag får se lägenheten. Vi kollar datumen. Elin är på semester i Paris, vilken timing... 

 

Efter fixande och trixande löser hon det ändå, med att en klasskompis får langa nyckel till mig och jag kan se lägenheten, lämna av resväska och sova en natt där i alla fall. Bästa Elin, tack för förtroendet! 

 

Efter att ha landat och dumpat grejerna började jag med en promenad i Slottskogen. Vädret var bästa tänkbara och jag försökte verkligen slappna av och bara njuta av solen, stället, att vara själv och att inte ha några måsten. 

 

 

Alldeles bredvid låg ett berömt ställe som jag tror kommer göra min mamma avis. 

 

 

Här gick jag omkring en bra stund. Anledningen till att tanken på Botaniska väcktes var att jag läste om ett av dess ställen i min bok, och tänkte att det passar bra att besöka det och sedan se om jag vill vara kvar eller gå vidare. Det må vara lågsäsong, oktober, och det må vara så att jag inte har något större egentligt intresse för botanik. Men atmosfären var så mysig, vädret så härligt och jag blev kvar längre än jag själv väntat mig. 

 

  

 

  

  

 

Framåt kvällen, efter en vilo-/ladda mobilenpaus, gick jag och köpte mig en bönburrito med avocado och sötpotatis. Den tog jag med mig när jag avslutade dagen med att följa Max råd, nämligen att ta en av båtarna ut i skärgården. Medan jag var borta hann solnedgången komma och det var hur vackert som helst. Bästa sättet att njuta av min lilla picknick. 

 

  

 

 

På kvällen var jag oerhört tillfreds men jag borde också ärligt säga att jag hade blandade känslor för att åka hem. Jag ser galet mycket fram emot att komma hem, överraska föräldrar och kompisar och sedan umgås med alla jag inte sett på två månader, att få träna med IKW, att få tillgång till hela min garderob, att få ligga i mamma och pappas säng, äta A-fil och Axa-müsli till frukost, kunna skilja på plast och metall i sopsortering, att få känna hur det luktar hemma. Jag har aldrig förut, sedan tre dagars ålder, varit hemifrån så länge. Men uppriktigt talat är jag också på ett sätt orolig för hur det ska bli, eftersom det som jag skrev tidigare känns som om jag bränt in massa dåliga minnen och känslor i väggarna och på gatorna där hemma. Förmodligen kommer den känslan att tyna bort rätt fort, men jag vill vara helt ärlig så även den känslan ska nämnas, även om den inte är i närheten av alla positiva förväntningar. 

 

På morgonen hände inget särskilt innan jag klev på tåget. Jag njöt av att ligga kvar i sängen och inte behöva bry mig om de svaga ljuden från andra lägenheter, tog en frukost i lugn och ro och packade ihop mig. God müsli hade Elin gjort! 

 

 

JAG ÄR HEMMA!

(Börjar med ett sidetrack: Det är så skrattretande när man har två hem, och det låter så dråpligt när man pratar om resor, till exempel när jag sa att inför jul så "åker jag hem senast den 19:e och kommer hem igen den 28:e".) 

 

Den här gången är jag i alla fall hemma i bemärkelsen föräldrahemmet i Munktorp, Köping, Sverige! När detta skrivs är jag på tåget dit. Tyska höstlovet har börjat för Kathrin och Max har tagit semester, och vi gör nu alla en Sverigeresa. Min au pair-familj börjar hemma hos en av de förra au pairernas föräldrar, Max och pappan kommer att jaga tillsammans, och jag har tagit ett dygn i Göteborg och sedan åkt hem till Köping. I helgen kommer au pair-familj hem till biologisk familj och vi åker hem igen (haha) på måndag. 

 

Vi åkte måndag förmiddag. På morgonen följde jag med Christoph och lekte hos grannkillen medan Max och Kathrin skötte packningsladdningen i bilen. Så efter några timmar i bilen (Christoph var hur lugn som helst i bilen, det måste vara ovanligt. Han var lika lugn som jag med skillnaden att han var vaken och jag alltid sov) kom vi på färjan i Kiel. Den åkte under natten och tog oss till Göteborg. På färjan hann vi äta lite kvällsmat (räkmacka!!), spana in taxfreen, sova i en hytt tillsammans och äta en jäkla frukostbuffé. 

 

 

 

 

 

Alla som har ätit frukostbuffé med mig på hotell eller träningsläger, ni vet att det är det jag lever för! Min rutin för hur och i vilken ordning allt äts är helig och får inte ruckas på. Mamma och mina bästa kompisar har lärt sig det jag redan innan sa till familjen: Man behöver inte vänta på att Ellen ska bli färdig, för det kommer inte att hända förrän buffén stänger. 

 

   

 

Så blev det nästan den här gången. Till slut var vi framme i Göteborg och båten skulle liksom tömmas. Familjen gick ner till bilen igen och fortsatte mot Sagas föräldrar. Jag sa hejdå till dem och tog gångvägen ut till Göteborg. 

 

En knapp vecka utan dem blir en skön paus från byggare Bob men jag tror att jag säkert kommer hinna börja sakna både Christoph och föräldrarna, även om jag inte är så "saknig" av mig. Nu har vi levt verkligen två månader (minus Mallorca) nära i samma hus och jag har varit hemma mer än jag varit förut, i Sverige. Så skillnaden kommer kännas. MEN OJ VAD JAG ÄR TAGGAD PÅ ATT TRÄFFA OCH ÖVERRASKA ER ALLA DÄRHEMMA! Dessutom tror de som vet (typ mina föräldrar) att jag kommer ett dygn senare. Åh vad jag ser fram emot det!! 

Månadens guldkorn #2

~ *Ur tomma luften när han varit på toaletten*
Christoph: "Kisset är mamman, och pappan är naturligtvis 'stinkern'." 

 

~ *Vi pratar om att åka till en gata som heter Mångatan*
Christoph: "På Mångatan är det mörkt". 

 

~ *Vi pratar om en man som Max träffat i USA* 

Ellen: "Och hur var han som person?" 
Max: "Ja han var ju trevlig... men amerikansk." 

 

~ *Jag försöker få Christoph att prata lite på svenska medan han klär på sig ytterkläder. Ordet byxor heter Hosen på tyska.* 
Ellen: "och så tar vi på den gröna...?" 
Christoph: "Jacka...n..." 
Ellen: "ooch så tar vi på...?" 
Christoph: "Den gröna... ... hoosorna..." 

 

~ *Kathrin försöker övertala Christoph att vi ska se en kortfilm som heter Gruffalo. Senast den sågs var flera veckor sedan* 
Christoph: "Nej, vi ska se Bob!" 
Kathrin: "Men Ellen har ju inte sett Gruffalo än." 

Christoph: "Nej, jag vill se Bob." 
Kathrin: "Idag gör vi en Bob-paus. Bob har du sett varje dag nu." 

Christoph: "Nej, vi gör en Gruffalo-paus! En längre Gruffalo-paus!" 

 

Och en av kommentarerna som kommit mest mitt i prick var farfar som sa, när jag sa att det fanns så många snygga bilar här. 
Farfar Klaus: "Ja, alla tyskar är ju bilfetischister."  

Men jag är lyckligare nu!

En kväll den här veckan insåg jag en grej. Det forsade massor av lyckotårar och jag bara badade i glädje. Ingenting särskilt har hänt utan det här är en process under ytan som är oberoende av småhändelser. Och så var det väl lite för länge sedan jag grät, tårarna har hunnit samla sig. Men nu av en bättre anledning. 

 

Det här ombytet är det bästa jag gjort. Jag har världens bästa au pairmamma, världens bästa au pairpappa, världens bästa au pairbarn. Jag får lov att bo tillsammans med dem i ett boende med hus och trädgård jag ser som större och ännu finare än mitt eget drömboende. Jag får från och med nu ta vägen vart jag vill med livet, ingen kan säga åt mig vart jag ska eller måste göra. Jag behöver inte stressa över någonting och det finns inga egentliga bekymmer. 

 

Problembeskrivning. Det är en sådan skillnad mot hur jag kände för ett år sedan. Då hade jag en ordentligt äcklig dipp i mitt mående. Perioden på ett och ett halvt år mellan höstterminen i tvåan på gymnasiet fram till vårterminen i trean är fortfarande jobbig att tänka på och jag mår ibland illa när jag ser bilder och tänker tillbaka på känslan inom mig just där och då. För precis ett år sedan hände för många saker samtidigt och allt kändes sådär svart utan ljus i tunneln som man brukar beskriva det. Jag är väl en lätt stressad person i grunden, och så kom problem från olika håll som jag inte klarade att hantera. Skolan tog mycket tid med allt studentplugg och måsten, min rygg var paj, en då viktig relation bröts på grund av att jag sårade en annan (tyckte jag) och det kändes som något i hjärtat gick sönder, min lilla mormor var gammal och dålig, tiden räckte aldrig och dåliga samvetet pendlade mellan skolarbete, föräldrar, vänner och friidrottsföreningen, jag åt inte och min kropp gick på tomgång flera månader. Min pms var förjävlig och kunde göra att jag spenderade hela helger med att gråta. Jag kunde aldrig somna och låg alltid på helspänn, varje natt vaknade jag runt klockan 4 och kunde ofta inte somna om. Relationen till mina föräldrar var taskig och jag sov hälften av tiden inte ens hemma. Mina vänner mådde verkligen inte heller alltid så bra och många gånger kändes det som om jag inte kunde ställa upp för dem. De starka känslor jag känt hemma kändes till slut inpräntade i väggarna och jag var aldrig helt fri från tankar och känslor. Ett par specifika händelser spökade i mitt huvud alla vakna timmar, framför allt de under natten. 

 

 Oktober förra året, första gången jag provade balklänningar. Detta var minsta storleken och jag var gråtfärdig hela provningen över hur allt bara hängde och visade allt jag tappat. Hur benig och svag jag var. Och framförallt helt stressad över att jag inte satt hemma och pluggade, eller tränade, eller pratade med en kompis jag tänkte behövde mig. 

 

Lösning. Det blev bättre framåt studenttiden, och jag var över ytan med sådan marginal så att jag faktiskt kunde njuta av bal och student. Mina vänner ska ha all cred över hur jävla fenomenala de är och alltid finns till hands. Det är få som kan dra mig ner på jorden som mina vänner. Min tränare är dock en och utan honom hade det kunnat gå bra mycket mer åt helvete med allt. Han såg till så att jag faktiskt pratade ut med mamma och pappa, och efter det så kändes det mycket lättare eftersom jag kunde prata med dem och få en annan förståelse. De största samvetskvalen jag haft, mot människan jag då saknade, dog ut mer och mer likaså min bild av personen. När samvetet lättade gick det bättre att äta, och när jag hittade en bra sjukgymnast gick det bättre med rygg och träning. Momma somnade in en vecka efter studenten och anspänningen att oroa sig över henne släppte. 

 

Det viktigaste för mig har varit alla vänner och familj som jag fått prata ut med, som tagit sig tid för mig och stått ut med att se mina tårar rinna och då sagt alla självklarheter jag behövt höra. Jag kan verkligen säga nu att jag vore inte samma Ellen utan de jag haft omkring mig. Det menar jag allvar med för jag vet att det är sant. Och det är därför jag tycker att det är fair att jag nu delar med mig av den andra sidan, den bra mycket lyckligare Ellen. Tack alla gudar för att internet finns och för att jag när som helst kan kontakta hemma, och prata flera timmar i sträck om man nu vill det. 

 

Jämförelsen mellan start och slut av studentterminen. Andra gången jag provar klänningen är ett nyckelben inte så uppstickande och leendet är tydligt mer äkta. 

 

 

Svar. Jag vågar inte säga att jag är "klar", att jag inte längre har dåliga dagar. Att min livsenergi är helt återställd eller att jag tänker som en normal människa när det gäller typ stress och mat. Men att flytta hit är det smartaste valet i mitt liv. Nu när jag skriver så gråter jag för tredje dagen i sträck, som jag gjort när jag insett vilken skillnad det är på allt med mig. Just att komma hit gjorde att jag inte längre såg de väggarna, bilarna, gatorna och husen som påminner om händelser och människor som jag förknippar med all skit. Jag bor i ett nytt rum. Jag använder ett annat språk. Jag kör en annan bil och en annan cykel. Jag lär mig nya rutiner. Jag har klippt av håret. Jag får ny kunskap, jag ser nya hus och gator som inte är förknippade med dåliga minnen. Jag vilar. Jag gör helt nya saker. Jag träffar nya människor, ingen frågar om allt det gamla. Jag sover ofta åtta timmar per natt. Jag tänker "vad har jag lust att göra" och försöker att göra det. 

 

Hela jag är fullt upptagen med allt nytt som jag själv valt att omge mig av. Jag känner mig fri från skolan som stal uppmärksamhet och samvete varje endaste minut. Jag äter och har firat kanelbullens dag i veckan på äkta vis – genom att äta en. Jag försöker stanna upp och träna på repliker som "det där tar jag imorgon" och "jag ska vila en timme först innan jag tar tag i det där" och komma bort det hårt inrotade "jag måste göra allt, nu" som mitt tidigare kontrollbehov såg till att jag tänkte. Jag tränar på att njuta av det som händer nu, och inte hetsplanera som mitt kontrollbehov tidigare såg till att jag gjorde. Jag tränar på att spendera pengar utan att snåla sönder, som mitt kontrollbehov tidigare såg till att jag gjorde. Jag tränar på att tänka på vad jag är glad och tacksam över, och inte älta de händelser som förut bet sig fast. 

 

Och det viktigaste, jag trivs hos min familj och det känns helt som rätt människor jag hamnade hos. Även om man inte kan bo tillsammans utan att någon gång gå varandra på nerverna ser jag det fortfarande som en total lyckträff att vi hittade varandra. För att "bara" vara au pair känner jag mig oerhört integrerad i familjen. Miljöombytet hade skett oavsett var jag var men som världens fetaste bonus är jag just här, och jag tror inte det kunnat bli bättre. Så här levande, bekymmerslös och normal har jag inte känt mig på över två år. Och det går fortsatt bara åt rätt håll! 

 

 Ett styck fräsch Ellen. Så att när jag väl gör mig i ordning får inte bara folk här se, utan ni hemma också. Och en från denna skrivande stund. Ett ansikte med en liten rund haka jag förut saknade. Ett ansikte som gör ett tappert försök till leende mellan tårarna. Mellan mina glädjetårar. 

Fredag 6 oktober: Produktiv som få

Idag har vi fått mycket gjort här hemma. Egentligen är fredag min "lediga dag" men idag valde jag att stanna hemma och dona. Jag har framför allt fått min efterlängtade morgonrock klar! Äntligen! (Det som dröjt är när jag inte vetat hur maskinen funkar och behövt Max hjälp, och varje gång väntat några dagar på att han ska flyga hem från andra sidan världen.) Jag är så glad i den och den är så där totalfluffig som man kan drömma om. 

 

 

Efter en god lunch lagad av Kathrin övade jag något viktigt. Powernap! Det har aldrig förut fallit mig in att sova på dagen men som jag inspirerats av att se Kathrins energi efter att hon sovit en stund på dagen. Det är himla effektivt egentligen och intressant nog somnar jag lättare på kvällen om jag sovit/vilat någon gång under dagen. Jag somnade kanske inte djupt men jag övade som sagt på att bara ha en stilla stund. 

 

Sedan åkte vi och hämtade Christoph tillsammans, varpå vi åkte och handlade. 

 

 

Så efter lite mellis hemma fortsatte jag att vara produktiv. Det regnade inte första gången på ett tag, så nu tog jag tag i trädgårdsjobbet. Med bra podcast i öronen spenderade jag och min nu småsura rygg två timmar med att rensa bort ogräs. De sista fem minuterna av mina två timmar började det dugga igen, så timingen var helt perfekt! 

 

 

 

Efter de två timmarna var jag kall och det var skönt att komma in i värmen och äta. Och ännu skönare att sedan duscha och äntligen få inviga morgonrocken! 

 

Onsdag-torsdag 4-5 oktober: Städ och ro

Onsdag gick mest bara ut på att städa, dels alla mina vanliga grejer jag sparar till onsdagar (typ som på bilden är min rena tvätthög att vika) men även efter födelsedagskalaset. På eftermiddagen kom en kompis förbi och lekte med Christoph och jag jobbade på i lugn och ro och tog en snabb liten joggingtur. Och det var det för den onsdagen! 

 

 

Idag torsdag gjorde jag något så lyxigt och sällsynt som att ta en nap, och jag sov en timme mitt på dagen. Nattsömnen var sådär så världens bästa Kathrin hämtade Christoph medan jag låg i min säng. På eftermiddagen lekte vi lite, cyklade en sväng med cykeln och plockade lite äpplen. 

 

Det har varit varning för storm här idag så i morse tog vi det säkra före det osäkra och gick till fots till Kindergarten. Jag nojade lite innan över hur lång tid det skulle ta att gå, men kom snabbt på bästa sättet att komma någonvart. Han hade regntäta kläder och skor så jag sa att han får hoppa i vattenpölarna – men bara på trottoaren (där "vattenpölarna" ändå var max tre millimeter djupa), och bara om han sprang dit och gjorde det före mig eftersom jag inte var vattentät. Han ruschade raka vägen fram längs trottoaren och det fanns ingen fråga om tiden. Och på vägen la han fram en smart plan på hur vi ska bygga en plastvagn att sätta fast bakom min cykel till nästa gång det är oväder. 

Tisdag 3 oktober: GRATTIS MAX!

Max födelsedag, ja må han leva! Det roliga är att den här dagen dessutom är en helgdag i Tyskland, dagen då Öst- och Västtyskland enades, så det hurrar vi också för. Alla är lediga (det är dock komiskt att Max själv som pilot inte alls är garanterad att ha ledigt på helgdagar). Som tur är var han dock ledig idag! Han väcktes av Kathrin och Chrille med sång, och en stund därefter kom även Ellen och sjöng "är det en vanlig dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det är Max födelsedag", följt av "ha den äran idag...", följt av "ja må han leva..." i flera verser. 

 

Lite senare kom några släktingar på brunch hos oss. Max familj bor längre söderut och igen komiskt nog så var idag mest Kathrins familj här, och till frukost broderns familj och en moster, som bor i närheten. Innan gästerna kom hann vi också bygga ett rörsystem under en väg med hjälp av Bobs team. På andra bilden visar världens bästa Mannen Myten Legenden Max hur taggad han är på sitt firande samtidigt som Chrille äter en liten förfrukost. Viktig detalj är Kalles Kaviar som kommer från Ikea och Leksands knäckebröd från Sverige! 

 

  

 

Efter brunchen pausade vi en stund innan nya gäster kom. Christoph lekte med sina kusiner så länge de var kvar, och jag hann dels gå och plocka de sista björnbären som fanns att se (se så tomma våra bamsebuskar är), baka en variant av dadelchokladbollar och att "jobba" en timme som mattestöd åt vår granne Laura. Hon går i sjuan och arbetet just nu handlar om ekvationer. Tro det eller ej men jag tyckte verkligen det var kul att få göra det, mest tack vare att jag kände igen allt och kunde det tillräckligt väl. Annars förknippar jag liksom alltid matte med helvetesuppgifterna från gymnasiet så det var kul att kunna göra lite lättare grejer och känna nöje, utan att det blev blodigt allvar. Tack Laura för det! 

 

 

 

Tillbaka till kalaset! Klockan 3 och framåt blev det fullt hus, då fanns en kakbuffé redo och 20-30 gäster var inbjudna. Som jag sa till mina värdföräldrar, det verkar som om de bara känner supertrevliga människor som jag känner att jag gärna slår mig ner och bara pratar med, varenda en. Stämningen var helt avslappnad och inte ens stissiga jag kände någon oro för att disken måste fixas eller för att någon inte hade det trevligt. Jag vet inte om det är en generationsgrej eftersom jag är van med stressade festförberedelse för fester där bara folk i min ålder med, eller om det är en grej med Tyskland, eller om det helt enkelt är min familj och deras vänkrets som är så super. Flera gäster hade med sig ännu mer kakor, någon annan hade med fruktsallad och en tredje en matpaj. Till slut fanns förutom kanel- och vaniljbullarna och "chokladbollarna" en mandarinkaka, en "gräddkaka" som inte syns, muffins i två varianter... Och stjärnan i buffén var den stora kakan till höger som Max själv bakat på ett 100+ år gammalt recept och som var minst en och en halv decimeter hög. (Det jag älskar mest med fester/kalas hemma hos en är att allt som blir över kan man själv fortsätta mumsa på flera dagar efteråt.) 

Viktig detalj: Många människor berömde kanelbullarna och jag har fått översätta receptet. Det som gjorde min kväll var en man som sa "Kanelbullar... hmm. Det har jag provat förut. Men de här är godare!"

 

 

 

Dessutom stannade många av gästerna ända till kvällningen och därför hade Max även förberett en pasta bolognese och en soppa av grönsaker från vår trädgård. Soppan var god och den åt jag tre portioner av, och matpajen en gäst tog med kommer jag kräva recept på. OCH TRO DET ELLER EJ MEN JAG ÅT ÄVEN AV KÖTTFÄRSSÅSEN. ALLT på bilden åt jag upp! För er som inte vet så är det undefär min tidigare totala livskonsumtion av köttfärs. Jag kan därför inte jämföra med annan köttfärs men jag förstod i alla fall att det var mycket vin där i, kanske därför det ändå gick ner?! 

 

   

 

Många barn var där och alla lekte verkligen järnet. Jag såg till Christoph någon enstaka gång och då kan jag lova att han då inte brydde sig ett dugg om mig, vilket för mig innebar att jag lugnt själv kunde slå mig ner och kalasa. Sedan är jag ju även medlem av hushållet och såklart hjälper jag till när det ska grejas in och ur diskmaskin och så. Jag kände nästan själv en känsla av "vad praktiskt att ha au pair, en extra i hushållet som hjälper till" och glömde typ bort att au pairen var jag. Det är också smidigt för att eftersom jag egentligen inte känner någon spelar det ingen större roll om jag försvinner 10 minuter och gör det som behöver göras. Jag rekommenderar att ha en au pair! Men som sagt, stor del av tiden kunde jag själv också njuta av all mat och alla kakor som fanns. De enda som var någorlunda i min ålder var Max och Kathrins guddotter och hennes kompis så dem satt jag en bra stund och pratade med. Max och Kathrin själva hade en bra kväll och det var så härligt att se alla så nöjda, allra helst födelsedagsbarnet. 

 

Det jag älskar minst med fester/kalas hemma hos en, med barn som gäster: Alla leksaker som dyker upp och inte dyker ner igen. Helt otroligt hur hardcore de lekte, jag vet inte hur många leksaker jag såg som jag under mina sju veckor hittills inte haft en aning om att de fanns. Men som sagt, barnen skötte verkligen sig själva och oj så värt det var att ta hand om detta! 

 

 

 

Ååååh, vilken härlig dag! Vilket härligt folk! Vilket bra jobb av team värdfamilj. Ska födelsedagar vara så här underbara tycker jag folk kan fylla år lite oftare. Helst utan att bli äldre. 

Landet

Jag var beredd på att längta hem då och då. Men under mina två första månader har jag på riktigt ägnat totalt noll sekunder åt hemlängtan. Att inte bo nära familj och vänner är en sak för sig och jag ska inte säga att det inte spelar någon roll, men jag känner än så länge att det inte finns några bekymmer. Jag lever ju med idén om att så många som möjligt kommer att hälsa på och dessutom är jag fortfarande förälskad i själva landet och stället jag bor på. Kulturen och jargongen mellan människorna och hur allting fungerar.

 

Jag hör väl någon gång då och då talas om saker som jag inte gillar, typ vissa lagar eller skatteregler och sådant som jag annars inte märker av. Men då tänker jag snarare "här kan vi lära av Sverige" än att jag faktiskt själv saknar Sverige. För än så länge gör jag verkligen inte det, av allt jag känt på mina korta två månader och utan att läsa på ordentligt, vågar jag säga att jag gärna bor och lever i detta land även senare i livet. 

 

Några av sakerna jag på rak arm kommer att tänka på som gäller här är att allt är billigt, folk är sociala och schyssta, man kan förlita sig på att skolor och dagis är bättre kvalitet än hemma, folk är allmänt oftast väldigt professionella i sina jobb, man betalar mindre skatt, vädret är alltid några grader varmare än hemma, det är alltid nära till både en stor storstad och vackra stora landskap, alla "hushållsnära tjänster" är billigt och därför köper folk tjänster och därför finns en marknad för det, det finns sååå många coola livsmedel i affärerna, frukt och grönt är lättare att få färskt och närproducerat... Alltså både ytliga, kulturella, politiska, klimatmässiga o.s.v. faktorer gör att jag trivs här nu och att jag ser att jag skulle trivas även om jag bodde här "på riktigt", med eget jobb och bostad och sådant. 

 

Men ingen oro, när jag au pairat färdigt kommer jag inte fastna (i alla fall inte på en gång). Först ska jag se vad jag kan av resten av världen och sedan kommer jag bo och plugga flera år i Uppsala. Det är dit jag vill komma först, och vad annars kan man göra när jag redan nu stått två och ett halvt år (och betalat avgift för det!) i bostadskö till studentlägenhet? ;-) 

Måndag 2 oktober: Au pair eller hemmafru?

Dagen delas in i tre delar: Några timmars lek med Christoph, många timmars bakande, en timmes träning. 

 

Christoph var lite halvsnuvig och Max var hemma så vi var överens om att han fick stanna hemma. Vi lekte medan Max betade av en lång och full handlingslista som bland annat innehöll kanelbulleingredienser. Idag byggde vi ut Pandas dagis med en rutschkana och Panda var med och byggde med en rosa hjälm på huvudet. Sedan började det regna och vi slog läger under ett skrivbord. Vi var tvungna att evakuera alla byggmaskiner och många djur. Så sprang vi in och ut hundra gånger för att rädda den ena efter den andra undan regnet, sedan för att handla eftersom vi måste laga mat åt alla, sedan för att handla för att Christoph skulle baka chokladkakor åt alla, sedan sprang vi in och ut igen för att hanlda allt vi glömt handla, och sista gången vi gick ut ut vårt krypin åkte vi till Ikea för att handla maskin till bakningen. Sedan höll min rygg på att brytas och jag gick inte in igen, haha! 

 

   

 

Så var det visst en upcoming födelsedag på gång, och även en snart kommande Kanelbullens dag, så vad fanns att göra om inte att baka kanelbullar. Kort kommentar: Det tog tre och en halv timme. Sedan var jag helt rosa i ansiktet. Brandlarmet ropade till slut att det var alldeles rökigt i köket. Mina värdföräldrar märkte till slut att det inte var någon idé att prata med mig eftersom jag helt enkel bara bet ihop. Men en jävla massa bullar (även vaniljbullar och vaniljlängder) blev bakade och ingen blev för bränd för att äta! 

 

   

 

Så dog min mobil igen så bilden på färdiga bullar är från nästa dag. Jag lovar att jag inte såg en tusendel så fräsch ut medan jag bakade dem.

 

 

Så tog jag en stunds paus och gick därefter på träningen här i närheten. Skönt att få hänga med de medelålderskvinnorna. De känner igen mig nu och det är nästan mysigt att komma dit, jag är verkligen en bekant gäst nu i deras förening!